2005-12-22

Grattis Ola!

Ola Gustafsson, förste bibliotekarie på Norrköpings Stadsbibliotek, har fått VoS att avbryta julstöket och sätta sig vid datorn, för att säga grattis och önska lycka till med det nya uppdraget.
Grattis Ola! Ola Gustafsson, förste bibliotekarie vid Norrköpings Stadsbibliotek och litteraturkritiker på Norrköpings Tidningar, har utnämnts till ledamot i Statens kulturråds arbetsgrupp för litteraturstöd till svensk skönlitteratur. Syftet med litterturstödet är att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen och kommer läsarna till fromma bl a genom att titlar som erhåller stöd distribueras till samtliga svenska kommuner och deras bibliotek. - Lika hedrande som roligt, säger Ola Gustafsson i en kommentar till uppdraget. Från www.nsb.norrkoping.se

2005-12-21

Tillbaka efter jul

Nu tar VoS julledigt och kommer tillbaka i mellandagarna. Läs Proletären så länge!

2005-12-20

Att systematisera

Jag är alldels i sluttampen av katalogiseringen av mitt bibliotek, och har stött på lite biblioteksvetenskapliga problem. Skall Marx' Till kritiken av den politiska ekonomin (som exempel) hänföras till marxism och dialektisk materialism (Dbceaa), revolutionär socialism (Ocgde) eller till ekonomi (rent Q som Kapitalet, kanske?)? Nå, hur löser man det? I mitt fall blev det att olika marxistiska verk som passar under någon annan kategori än de som är mer eller mindre avsedda för marxistiska skrifter (Dbceaa, Ocgde) hamnar där de hör hemma, samt att jag tog till avstjälpningsplatsen Oc (politik och statsvetenskap) där man kan låta en rad olika böcker samsas, utan att det blir allt för krystat.

2005-12-19

Borgarna vill ha fler poliser

Den så kallade Alliansen (inte att förväxlas med Alliansklubbarna IFK, GAIS och ÖIS) vill ha 3 000 fler poliser. Jag tror att det är bättre att anställa sekreterare och andra civila åt de poliser vi redan har. I en sak har jag och Alliansen antagligen gjort samma observation: man ser inte konstaplar särskilt ofta. Och polisen borde synas mer – utan radiobil, utan blåljus – på gatorna. Gärna obeväpnade, utan varken mer eller mindre dödliga vapen. Eller buggningsutrustning för den delen. Alltså: mindre kravallsnuteri och mindre blåljus men mer patrullerande konstaplar som ägnar sig åt att avstyra eller klara upp vardagsbrott.

2005-12-17

Revidering pågår

Jag håller nu på att skriva en mer genomarbetad artikel om Lenin-citatet som behandlas nedan, med fler jämförelser och än starkare bevisföring. Den beräknas vara klar om ett par dagar.

2005-12-16

Om hungern efter ett ondskefullt citat

Under en tid har det bloggats en del om ett Lenin-citat, där källangivelserna har varit bristfälliga. Citatet lyder:
"I vår kamp för makten får vi inte hejdas av några principer. Vi bör vara beredda till vilka trick, olagliga metoder och lögner som helst... Om vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer."
Dock kom Contra, trodde jag och Bulten i Bo, som en räddande ängel och försåg oss med inskannat material, både tryckort och det föregivna citatet i sitt sammanhang. Allt verkade vara frid och fröjd, och Lenin var inte tillnärmelsevis så förfärlig i sammanhang, som han lät i det lösryckta citatet. Vid en närmare titt i originalkällan, som skulle vara inskannad rakt av, framstår dock stora tveksamheter. På sidan 761, den som skulle vara inskannad, finns i den fysiska boken ett personregister och inte någon artikel av Lenin. "Om hungersnöden" heter den artikel av Lenin (Valda verk i tre band bd 2. Progress/Fram, 1979, s. 625–630) som någon har tagit som utgångspunkt att göra ett Lenin-falsifikat, antagligen för att belägga ett citat, som inte har stått att finna i de källangivelser som getts. I Contras utdrag lyder det så här:
Svälten är inte beroende av det faktum att det inte finns något spannmål, utan av det faktum att bourgeoisin och de rika ställer upp för en sista avgörande kamp mot de regler arbetarna och arbetarstaten har stadgat, mot Sovjeternas makt, mot de gällande förordningar vad gäller denna högst viktiga och mest akuta av frågor, spannmålsfrågan. Bourgeoisin och rikemännen, inklusive kulakerna, motarbetar spannmålsmonopolet; de stör och bringar oordning i distributionen av spannmål organiserad av staten i syfte för, och i intresse av, att tillhandahålla bröd åt hela befolkningen, och i första hand åt arbetarna och de behövande. Bourgeoisin söker upplösa de av de lokala sovjeterna fixerade priserna, de profiterar på spannmålet, de tjänar etthundra, ja - tvåhundra och än mer rubel, rubel som profiteras på varje vagnslast av spannmål.
VI
"Han som inte arbetar, han skall heller inte äta." Detta enkla budskap, ja, jag är beredd a tt [sic] kalla d et d en b egynnande s ovjetsocialismens f rämsta självklarhet o ch g rundlag, "Han s om i nte arbetar, han skall inte heller inte äta.". [sic] V arje a rbetare måste b egripa d etta, v arje m an o ch k vinna måste offra, offra och åsidosätta, både genom sitt arbete och genom sin trohet mot socialiststaten, om vi skall kunna mätta vårt lands alla hungriga munnar. Om vi för socialismens skull är tvugna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer. Han som inte arbetar, han skall heller inte äta.". [sic] Men hur skall denna enkla, och för den vanlige arbetarens och nödställdes egentligt självklara regel sättas i verket. [sic] Det framgick med all önskvärd tydlighet i mitt telegram till Izvestija förra veckan hur de rikemän och den bourgeoisie, ja - i sanning, men om ej tidigare nämnt, gällande också de småbönder, kulaker och blodsugare, skall behandlas som motsätter sig denna enkla regel. Exempel måste statueras, därför bör samtliga de punkter vilka fastslogs på mötet med kamraterna från moskvasovjeten (XII) iakttas i varje belägenhet där arbetarstatens spannmålsförordningar bryts. Spannmålsmonopolet är ovedersägligt ett av socialiststatens just nu absolut nödvändigaste politiska målsättning, förbudet mot all privat handel och därtill samtliga former av privat mervärdeskapande med spannmål är absolut, och straffet för brott mot sovjetstatens spannmålsmonopol är i sanning också detta absolut. [De felaktiga blanksteg som finns i texten är närvarande i Contras utdrag. Min anm.]
I Valda verk i tre band bd 2 (VV3:2), låter det annorlunda (jag börjar utdraget där Contras börjar sitt).
Hungersnöden kommer sig inte av att det inte skulle finnas spannmål i Ryssland utan av att bourgeoisin och alla rika går till den sista och avgörande kampen mot de arbetandes herravälde, mot arbetarstaten, mot sovjetmakten i den viktigaste och mest brännande frågan, frågan om brödet. Bourgeoisin och alla rika, däribland de rika på landsbygden, kulakerna, torpederar spannmålsmonopolet och ödelägger den statliga spannmålsfördelningen, vars syfte är att främja och gagna brödförsäljningen till hela befolkningen och främst till arbetarna, de arbetande, de behövande. Bourgeoisin undergräver de fasta priserna, spekulerar med spannmålen, håvar in en vinst på hundra, tvåhundra rubel och mer på varje pud spannmål, ödelägger spannmålsmonopolet och den riktiga fördelningen av spannmål genom att betjäna sig av mutor och korruption och genom att i illvillig avsikt stödja allt som är skadligt för arbetarmakten, vilken strävar efter att förverkliga socialismens främsta och viktigaste grundprincip: »Den som inte arbetar skall inte heller äta.» »Den som inte arbetar skall heller inte äta» – det är något som varje arbetande människa förstår. Däri instämmer alla arbetare, alla fattigbönder och även medelbönderna, alla som lidit nöd i sitt liv, alla som någonsin livnärt sig genom sitt arbete. Nio tiondelar av Rysslands befolkning instämmer i denna sanning. I denna enkla, elemäntära sanning ligger socialismens grundval, den outsinliga källan till dess kraft, den oförstörbara borgen för dess slutliga seger. Men kärnan i det hela är att det är en sak att betyga sitt instämmande i denna sanning, bedyra att man tror på den, i ord, och en annan sak att kunna omsätta den i handling. När hundratusentals, ja miljoner människor plågas av svält (i Petrograd, i de icke-jordbruksidkande guvernmenten, i Moskva) – i ett land där miljoner och åter miljoner och åter miljoner pud spannmål hålls gömda av de rika, av kulakerna och spekulanterna, i ett land som kallar sig socialistisk sovjetrepublik – då finns det något som varje medveten bonde och arbetare bör begrunda. »Den som inte arbetar skall heller inte äta» - hur skall detta omsättas i verkligheten? Det är klart som dagen att för att förverkliga detta så behövs det för det första ett statligt spannmålsmonopol, dvs. ett ovillkorligt förbud mot all privathandel med spannmål, obligatoriskt avlämnande av allt spannmålsöverskott till staten till ett fast pris, ovillkorligt förbud för alla, vem det än må vara, att kvarhålla och undangömma spannmålsöverskott. För det andra behövs det en ytterst sträng registrering av spannmålsöverskott och en oklanderligt organiserad tillförsel av spannmål från platser där det finns överskott till platser där det råder brist på spannmål samt uppläggning av förråd för konsumtion, för bearbetning och för utsäde. För det tredje behövs det en riktig och rättvis fördelning av spannmålen mellan statens samtliga medborgare, vilken skall stå under arbetarstatens, den proletära statens kontroll och inte tillerkänna den rike några som helst privilegier och förmåner. (Lenin, VV3:2, 1979, s. 624–625)
Det är alltså en mycket stor skillnad i de olika excerpterna, i ordalydelser med mera. Dock så finns ”Om hungern” även på engelska och där är ordalydelserna mer lika varandra. Det famösa citatet finns dock inte med där heller. ”On The Famine”, från marxists.org (utdraget motsvarar det från VV3:2):
The famine is not due to the fact that there is no grain in Russia, but to the fact that the bourgeoisie and the rich generally are putting up a last decisive fight against the rule of the toilers, against the state of the workers, against Soviet power, on this most important and acute of issues, the issue of bread. The bourgeoisie and the rich generally, including the rural rich, the kulaks, are thwarting the grain monopoly; they are disrupting the distribution of grain undertaken by the state for the purpose and in the interests of supplying bread to the whole of the population, and in the first place to the workers, the toilers, the needy. The bourgeoisie are disrupting the fixed prices, they are profiteering in grain, they are making a hundred, two hundred and more rubles’ profit on every pood of grain; they are disrupting the grain monopoly and the proper distribution of grain by resorting to bribery and corruption and by deliberately supporting everything tending to destroy the power of the workers, which is endeavouring to put into effect the prime, basic and root principle of socialism: “He who does not work, neither shall he eat.” “He who does not work, neither shall he eat”—every toiler understands that. Every worker, every poor and even middle peasant, everybody who has suffered need in his lifetime, everybody who has ever lived by his own labour, is in agreement with this. Nine-tenths of the population of Russia are in agreement with this truth. In this simple, elementary and perfectly obvious truth lies the basis of socialism, the indefeasible source of its strength, the indestructible pledge of its final victory. But the whole point is that it is one thing to subscribe to this truth, to swear one’s allegiance to it, to give it verbal recognition, but it is quite different to be able to put it into effect. When hundreds of thousands and millions of people are suffering the pangs of hunger (in Petrograd, in the non-agricultural gubernias, and in Moscow) in a country where millions upon millions of poods of grain are being concealed by the rich, the kulaks, and the profiteers-in a country which calls itself a socialist Soviet Republic-there is something to which every conscious worker and peasant must give serious and profound thought. “He who does not work, neither shall he eat”—how is this to be put into effect? It is as clear as daylight that in order to put it into effect we require, first, a state grain monopoly, i.e., the absolute prohibition of all private trade in grain, the compulsory delivery of all surplus grain to the state at a fixed price, the absolute prohibition of all hoarding and concealment of surplus grain, no matter by whom. Secondly, we require the strictest registration of all grain surpluses, faultless organisation of the transportation of grain from places of abundance to places of shortage, and the building up of reserves for consumption, for processing, and for seed. Thirdly, we require a just and proper distribution of bread, controlled by the workers’ state, the proletarian state, among all the citizens of the state, a distribution which will permit of no privileges and advantages for the rich.
Om vi jämför den engelska texten och texten från Contra, så hittar vi likheter som inte finns med den svenska texten från VV3:2. I den engelska versionen, hämtad från marxist.org heter det:
The famine is not due to the fact that there is no grain in Russia, but to the fact that the bourgeoisie and the rich generally are putting up a last decisive fight against the rule of the toilers, against the state of the workers, against Soviet power, on this most important and acute of issues, the issue of bread.
I Contras version heter det:
Svälten är inte beroende av det faktum att det inte finns något spannmål, utan av det faktum att bourgeoisin och de rika ställer upp för en sista avgörande kamp mot de regler arbetarna och arbetarstaten har stadgat, mot Sovjeternas makt, mot de gällande förordningar vad gäller denna högst viktiga och mest akuta av frågor, spannmålsfrågan.
I versionen från VV3:2: heter det:
Hungersnöden kommer sig inte av att det inte skulle finnas spannmål i Ryssland utan av att bourgeoisin och alla rika går till den sista och avgörande kampen mot de arbetandes herravälde, mot arbetarstaten, mot sovjetmakten i den viktigaste och mest brännande frågan, frågan om brödet.
Notera att i Contras version står det ”mest akuta av frågor” och den engelska versionen lyder ”acute of issues”, medan i den sovjetiskt godkännda översättning till svenska står det ”mest brännande fråga”. Frasen ”the rule of the toilers” i den engelska versionen motsvaras i contraversionen av ”de regler arbetarna…”, men i VV3:2 versionen av det korrekta ”de arbetandes herravälde”. Contraversionen har även versalt S på frasen ”Sovjeternas makt”, vilket motsvaras av den engelska texten Sowiet power, men VV3:2 har det på svenska mer korrekta ”sovjetmakten”. Telegrammet till Izvestija finns bara omnämnt i contraversionen:
Det framgick med all önskvärd tydlighet i mitt telegram till Izvestija förra veckan hur de rikemän och den bourgeoisie, ja - i sanning, men om ej tidigare nämnt, gällande också de småbönder, kulaker och blodsugare, skall behandlas som motsätter sig denna enkla regel. Exempel måste statueras, därför bör samtliga de punkter vilka fastslogs på mötet med kamraterna från moskvasovjeten (XII) iakttas i varje belägenhet där arbetarstatens spannmålsförordningar bryts.
Ett telegram till Izvestija sändes verkligen av Lenin, och behandlar kulaker och spannmålsfrågan. Stefan Lindgren återger det i sin biografi över Lenin (Lenin, Fischer & Co, 2001, s. 163).
11 augusti 1918
Till Penza Kamraterna Kuratjev, Bossj, Minkin och andra kommunister i Penza. Kamrater! Kulakupproret i distrikt fem måste skoningslöst slås ner. Det ligger i hela revolutionens intresse, ty nu står sista striden mot kulakerna. Vi måste statuera exempel. 1.Häng (häng absolut så att folk ser minst 100 kända kulaker, rikemän och blodsugare. 2. Publicera deras namn. 3. Ta ifrån dem all spannmål. 4. Ta gisslan – enligt gårdagens telegram. Gör så att folk inom hundra versts avstånd verkligen ser, skakas av och börjar skrika vitt och brett om att man kväver och stryper blodsugarna kulakerna. Bekräfta mottagandet och verkställandet med telegram. Er Lenin
P. S. Hitta så hårdföra personer ni kan.
Detta, eller rättare sagt ett snarlikt, som också uppmanade till att sätta personer som var tvekande inför koncentrationsläger i ett läger utanför staden, publicerades alltså i Izvestija. (Lindgren, 2001, s. 163). Om Lenin i något annat telegram eller artikel refererar till detta telegram är obekant, men det har alltså sin bakgrund i samma svält som ”Om hungern”. Det finns dock inte med i artikeln. Förutom de språkliga aspekterna, och den dåliga överensstäömmelsen mellan VV3:2 och contraversionen finns det ett par punkter som rör utseendet – typografin – på den .jpg-bild som kommer från Contras forum. Det första är att bilden föreställer en vänstersida med sidnummer 761. Det är mycket ovanligt, och stämmer inte med VV3:2, där udda sidnummer är högersidor. Detta stämmer för de allra flesta böcker (alla som jag kontrollerat, till exempel: Lindgren Lenin Fischer & Co, 2001. Marx, Theories of Surpulus Value Progress, 1968. Mshvenieradze Den nya antikommunismen Progress/Fram, 1977.) Det andra är att man i näst sista raden, första stycket använder ett bindestreck som tankstreck ”…ja - tvåhundra…”, och i resten av texten använder riktiga tankstrek n-dash (–). I VV3:2-versionen använder man sig dock av m-dash, som är ett längre tankstreck (—). Detta används även i andra Progress-publikationer, och även i utgåvor från Förlaget för litteratur på främmande språk. Det tredje är att man i contraversionen använder citationstecken som ser ut så här ”xx”, medan man i VV3:2 använder citattecken som ser ut så här »xx». Även detta följer mönstret hos andra Progress-publikationer. För det fjärde så är typsnitten inte detsamma, vilket avslöjas lättast genom att jämföra sexan (6) i sidnumrena. VV3:2 framstår även som mer ”sotig” i trycket än contraversionen. För det femte så ser indraget i det tredje stycket i contraversionen ("Men hur skall denna enkla…") ut som två blanksteg, medan man i VV3:2 (och i i stort sett alla andra böcker) använder helfyrkantsindrag. Efter genomgången så råder det inga tvivel om att contraversionen är ett falsifikat.

Något mer om Lenin-citat

OBS!!! CONTRAS SIDHÄNVISNING OCH DE DOKUMENT SOM STYRKER DEN ÄR ANTAGLIGEN FALSKA. JAG ÅTERKOMMER SENARE I FRÅGAN. SE KOMMENTARERNA HOS BULTEN I BO TILLSVIDARE. Då det famösa Lenin-citatet "Om vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer." har hittats (av Contra och Bulten i Bo) så har jag lite läsning att göra. Vad som framgår av det material (tryckort, text) som finns tillgängligt via Contra så är citatet taget ur Valda verk i tre band, band 2, s. 761 (Fram, 1979). Sammanhanget handlar om att den som inte arbetar inte heller skall få ta del av samhällets frukter, för att undvika svält. Det som nu skall göras är att läsa hela den artikel som citatet är hämtat ifrån (vilken vet jag inte, jag måste slå upp den i VVi3:2) och referera den, så att bilden blir lite fylligare än vad som nu är fallet. Aqurette skriver att han ska svara de sansade bloggar som har ifrågasatt honom. Jag ska här föregripa hans svar helt kort: citatet han refererade till var bara till hälften rätt (eller måhända är båda hälfterna rätt, men de står inte att finna i ett och samma sammanhang), och när de båda leden sätts samman så blir det ett helt annat yttrande än det Lenin gjorde. Det är inte okej. Det är förfalskning.

2005-12-13

Saxat från Proletären

Proletärens ledare vecka 49 handlar om borgardrevet efter Katastrofkommissionens rapport, och skevheten i krisberedskapsdebatten. Läs den. Jag bjussar på slutorden:
För övrigt är vi som sagt för att utkräva politiskt ansvar, också personligt ansvar. För svikna vallöften. För det politiska bedrägeri som består i att säga en sak före val för att sedan göra tvärtom efteråt. För en politik som accepterar massarbetslöshet och befrämjar social nedrustning. För lurendrejeriet i samband med EU. För pensionsbedrägeriet. För behandlingen av de apatiska flyktingbarnen. För kärnkraftsbedrägeriet. Av dem som bakom ryggen på folket fört Sverige i krig. Men det får vi ta en annan gång. För att skurkarna är så många. Och ansvarslistan så oändligt lång.

Ny kulturpolitik

I dagens kulturnyheter talas det om att det behövs en ny kulturpolitik. Det är rätt, då dagens kulturpolitik inte är för en folkens kultur – utan för elitens och institutionernas kultur. "70-talets fina tal om att nå alla gäller inte idag. För mycket resurser går till institutioner, vars publik inte speglar befolkningen." Så skriver man på Kulturnyheterna. Och det är en sanning. Arbetare och de med gymnasial eller förgymnasial utbildning tar del av mindre kultur överlag. [1] Den skillnad som finns bör man tillskriva inte bara kulturutbudet, utan även vanan av att konsumera kultur, en parallell till studievanan. Att förstå avancerad litteratur, till exempel, kräver mer än bara läskunnighet: det kräver läsfärdighet. Lars Furuland skriver angående den tidiga arbetarrörelsens förhoppningar om att det svenska folket skulle bli ett läsande folk att han är "benägen att i varje fall ge [Harry] Järv rätt i att man knappast kan påvisa olikheter i 'den intellektuella och känslomässiga utrustningen', som är så stora som de faktiska skillnaderna i läsvanor. Det är nämligen, menar Järv, inte förmågan utan snarare viljan som brister, och detta beror på 'en ond cirkel bestående av miljöskador (åsamkade i hemmet eller i skolan), bristande träning, kulturfientlig ideologi'." [2] Så, vad är det den nya kulturpolitiken måste kontra? Jo, hundraåriga traditioner av kulturförsakelse hos arbetarklassen. Att bryta den onda cirkeln. Och detta var alltså det man försökte på 70-talet, både från vänsterns håll och från statens håll. Man hade vissa framgångar med till exempel teaterscener i miljonprogramsförorter, satsningar på bibliotek et cetera. Idag så är det verksamheter som det skärs i. Kulturen som ligger närmast, biblioteksfilialen och den utlokaliserade scenen får strypta anslag, för att det centrala skall klara sig. Det är helt fel väg att gå. Om kulturen skall vara en folkens kultur så ska den finnas där folket finns. I bostadsområdena, på arbetsplatserna och i skolorna. Bara så kan man bryta cirkeln – med hög exponering. För det är med kultur som med sprit. Man konsumerar mer om det finns tillgängligt. [1] Kulturbarometern 2002. Kulturådet: Stockholm, 2003, s. 14ff. [2]Furuland, Lars, "Konsten att läsa" i Ljus över landet. Gidlunds bokförlag: Hedemora, 1991, s. 17.

2005-12-12

Vad med radikalismen?

I mitt dagliga värv träffar jag människor med intellektuell kapacitet och kokande sinnen. Människor som är upprörda över dagens samhälle. Vissa är nostalgiskt tillbakablickande, andra är aggressivt nytänkande. Vad jag dock inte träffar är radikalt handlande människor – varken av den förra eller senare sorten. Nu är detta inte en i raden av texter som undrar var folkrörelserna tog vägen, eller varför unga inte går med i SSU (eller MUF, CUF, LUF KDU eller UV). Frågan är nämligen redan besvarad: etablissemanget och dess symbolrörelser är misstrodda. Med rätta. Men det är som sagt inte detta denna text handlar om, utan den handlar om varför det inte kommer något nytt. De små vänsterpartierna är lika små som förut, Attac dog när mediernas intresse gjorde det och så vidare. Vad som finns idag är ett myller. Och vad än hrr Hardt och Negri med epigoner och apostlar än vill hävda så får detta myller inget gjort. De som idag i praktiken försvarar arbetarklassen (om än bara till hälften och inte alls ibland) är sådana urtidstingestar som LO och vissa småsossar (i SAP och V). Alltså en arbetarrörelsens schizofreni – slå med ena handen, plåstra om med den andra. Men vad gör de som jag träffar, som är så upprörda? I stort sett ingenting. En delförklaring till detta är att de jag träffar är studenter och lektorer, doktorander och doktorer – på filosofisk fakultet. Det vill säga de som alltid är upprörda men aldrig gör något egentligt. Men! -68 så ockuperade man i alla fall sitt kårhus, delade flygblad med arga texter och – och detta är det viktigaste – man hävdade sin rätt, och att denna rätt var baserad på ett vetenskapligt studium av verkligheten. Det gör man inte idag. "Verkligheten är död, leve verkligheterna!" Ur den i många fall positivt kritiska intellektuella rörelse som uppstod i reaktion mot en förstockad akademi – postmodernism – har en relativism stigit fram, en relativism som för den radikale verkar passiviserande. Man har ingen fast grund av verklighet att basera sina krav på, de blir bara ännu en historia som berättas. Ibland har det talats om ett "Science Wars" mellan humaniora/samhällsvetenskap och naturvetenskaperna. Det är fel. De naturvetenskapliga ämnena som har som den yttre världen som sitt studieområde behöver inte bry sig om de epistemologiska (och ibland ontologiska) påståenden som relativister gör. Nej, kriget står inom humanvetenskaperna, och de som lider förlusterna vid en postmodernistisk framryckning är vänstern.

2005-12-11

Bara slarv, inte lögn

I veckan som gick fick jag ett brev från Lunds universitets bibliotek i vilket de förklarade att ett par böcker av Lenin jag beställt blivit ytterligare försenade. De undrade om jag ville fortsätta vänta. Jag ringde biblioteket och meddelade att jag inte längre är intresserad av böckerna. Det har gått så lång tid sedan ifrågasättandet av ett citat jag publicerade här på bloggen att jag inte längre vill lägga tid på att leta i böcker för att bekräfta det. Jag har mycket viktigare saker att göra. Men samtidigt kräver saken ett avslut eftersom jag lovat mina läsare detta.
CLK Aqurette
Aqurette skriver på sin blogg att det enbart var slarv, och inget annat, som gjorde att han publicerade ett obelagt Lenin-citat. Jag har inga skäl till att inte tro honom, Lenin-citatet passade hans bild av den gamle ryssen, och sålunda publicerade han det. Med den ursäkt och förklaring som Aqurette ger på sin blogg idag, så är väl saken utagerad. Det var dumt och slarvigt, som det gärna blir när man ideologiserar. Vad kan vi då lära av det hela? För det första att även de som ibland kan verka dumdryga kan framföra en ursäkt. För det andra att de enda delarna av Lenins Valda verk som inte finns tillgängliga på Lunds UB just nu är del 2. Den är tydligen utlånad i alla olika uppsättningar på svenska. Att just den är den populära delen i alla olika upplagor kan jag inte förklara, men att Lenin läses är ju alltid trevligt.

2005-12-09

Kulturell ogräsbekämpning

Medan min vän på Kulturella fåror ar börjat plöja upp ny mark i det intellektuella landskapet, så har jag tänkt att ägna mig lite år vad som skulle kunna ses som trädgårdsskötsel i jämförelse. CLK Aqurette skrev för ett tag sen om Lenins ondska. Citaten som användes hävdades vara falska, eller i vilket fall inte finnas i den källa Aqurette hänvisade till (V. I. Lenin, Valda verk, del 2, "Förlaget för litteratur på främmande språk", Moskva 1956, s 701f). I själva verket så finns det inget utgivet av Lenin på svenska 1956 som heter enbart Valda verk utan det heter Valda verk i två band och består av två band, med två delar var. Dock, band 2 har i alla fall i sin andra del nog med sidor (851) för att kunna komma ifråga. Slår man upp sida 701, så finner man dock inte citatet. Ingen av de andra delarna innehåller tillräckligt med sidor (band 1:1, 661; band 1:2, 640; band 2:1, 531; band 2:2, 851). När detta kom till CLK Aqurettes kännedom medgav han att han inte hade läst oroiginalkällan, utan bara en andrahandsredogörelse, som han bedömde som trovärdig. Dumt, kanske men det har nog hänt oss alla nån gång (även om vi inte publicerar det på nätet utan en ordentlig faktagranskning). Samtidigt som CLK erkände att han hade gjort ett misstag, så skrev han att han skulle försöka spåra citatet, som han fortfarande trodde (tror?) var rätt. Detta var alltså den 15 november innevarande år. Så, om man får undra, hur går det för CLK? Det är det ingen som vet, men jag skulle tro att det lär dröja innan vi får svaret för det är inte första gången någon använder sig av citatet, och det är inte första gången det inte hittas. Som ett PS så kan jag tillägga att jag fick Ture Nermans Arbetarnas bildningsarbete (1923) från Lunds universitetsbibliotek (varifrån CLK har beställt Lenins skrift) på en vecka, så jag tror inte att det är Lunda-bibliotekarierna som gör att CLK inte har postat sina resultat på sin blogg. [2005-12-12] Tillägg: Jag sprang in i denna historia borta hos Bulten i Bo

Vetenskapen och socialismen

I dagens läge så är vetenskapen – i den breda meningen - till viss del influerad av marxismen. Inom historieforskningen är detta tydligt, man är hur man en vrider och vänder på det tvungen att förhålla sig till den marxistiska historiefilosofin, och den materialistiska utgångspunkten är legitim och nödvändig. I andra discipliner, så är det absurt att tala om marxism, till exempel fysik eller biologi. Detta utan att säga att fysiker och biologer inte kan vara inspirerade av den dialektiska materialismen på samma sätt som marxister (om nu hrr Engels och Marx hade godtagit den definitionen) har blivit inspirerade av fysiken och biologin. Inom humanioran så är det marxistiska genomslaget väl känt, och numera tillbakaslaget, dock med vissa fickor av kvardröjande klassperspektiv och dialektisk analys. Dessa små reservat handlar nog oftast om att den aklademiska omsättningen (dödsfrekvensen) inte är tillräckligt stor i västerlandet, snarare än akademias acceptans av de samma. Efter en sån summarisk genomgång av läget, så kan det vara lämpligt att komma till poängen. Och poängen är vad denna 'blogg' överhuvudtaget skall handla om: hur knyta ihop vetenskapen med socialismen, så att de båda mår bra av det.