2006-04-28

NMI – Inte att lita på

Jag tänkte här ge mig in i den debatt/trashing av NMI (Näringslivets Medieinstitut) som har pågått sen de slog upp portarna. Jag tänkte dock inte fokusera på att de köper horor, har anställda som hetsar mot historiker eller genomför undersökningar på lite mysko sätt. Jag tänkte ta nivån strax över och förklara varför NMI aldrig – aldrig! – är att lita på, att deras rapporter inte är mer värda än de elektroner de består av (i deras elektroniska form, när de trycks på papper så blir pappret värdelöst och inte värt något alls). Det så fint betitlade institutet är en Timbro-skapelse, och således satta att inte föra ut ett nyanserat och välgrundat budskap utan vad som är deras chefer behagliga budskap. Jag hävdar det trots att de själva beskriver sig som snudd på medievärldens räddare [1]. Hur kan jag då rättfärdiga detta mitt ställningstagande? Det är ganska simpelt: Timbro (med NMI) är en verksamhet som kostar pengar, och Svenskt Näringsliv som sponsrar Timbro köper inte tjänster som är dem obehagliga. Marknadslogik. Jepp, så enkelt är det. Nu kommer du säkert vilja invända att tidningar kan vara obehagliga för deras ägare. Ibland. Då ska du betänka att det är 1) sällsynt och 2) olika sorters verksamhet. Tidningsägare köper arbetskraft och arbetsprodukter av ett antal personer för att vidaresälja detta till det som ibland kallas gemene man, alltså du och jag. Därför blir det för (kommersiella) tidningar viktigt att ha ett säljande innehåll, så att tidningsägarna kan realisera sin profit. NMI säljer inget, de ger bort, tillhandahåller innehåll utan betalning från läsaren (varken genom reklam eller direktbetalning). Det är inget direkt kommersiellt profitintresse som styr, utan det är ett mer långsiktigt mål (sådant som alla klassorganisationer har – åsiktshegemoni). Det är inget konstigt med det, men det för med sig att material från NMI är propaganda – annars skulle det inte produceras. Nu ska inte inlägget tolkas som att jag är emot klassbaserade organisationer, eller propaganda [2] i sig. Jag är emot borgerliga (som i borgarklassen, inte pajasalliansen) klassorganisationer och deras propaganda, som är ett vapen riktat mot arbetarklassen. [1] "Om Näringslivets Medieinstitut", www.nmi.se 2005-04-29. [2] Med propaganda menar jag "mer eller mindre systematiskt bedriven verksamhet som syftar till att med hjälp av språk, bilder eller andra symboler påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning." Nationalencyklopedin [www] http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=287594 2005-04-29

Boktips: Män som hatar kvinnor

Boken Män som hatar kvinnor är en ganska vanlig kriminalroman om en journalist i onåd och en hacker med Aspergers syndrom (?). De löser 50 år gamla religiöst inspirerade sexualmord, liksom en drös nya och får mördaren att ta livet av sig. Vad som skiljer Stieg Larssons deckare från de värsta dussinböckerna är suget i den, ett sug som är om inte större så lika stort som i den till handligen och karaktärerna tämligen mediokra Da Vinci-koden av Dan Brown. Båda är pageturners, som man helst läser ut i ett svep, och man har överseende med de brister de kan ha. Alltså: för en snabb och medryckande läsning så är Män som hatar kvinnor att rekommendera! Larsson, Stieg (2005) Män som hatar kvinnor. Norstedts: Stockholm.

Om Tjeder och axiomen

David Tjeder, genusvetare, tar på sin blogg upp vad han ser som en möjlig svaghet hos genusforskare: att axiomatiskt utgå från att det som studeras är problematiskt ur ett genusperspektiv. Han ger ett ganska roligt exempel*, som vi inte ska fördjupa oss i. Kort går det ut på att man kan läsa in genusproblematik i i stort sett allt, och hamna i en situation som gör att man inte kan motbevisa genusteorierna. Med detta inte sagt att så är fallet överallt och alltid, mer att det inom genusvetenskapen (eller fältet eller korsningen) finns dålig forskning och vetenskap, precis som i alla andra vetenskapliga områden. Nåväl, när jag läste Tjeder, så dök Leo Löwenthal upp, inte i person, men väl i text (eller snarare i mitt huvud, som ett minne av några rader som jag läst och citerat i min magisteruppsats). Löwenthal skriver i alla fall att man genom att titta på den ekonomiska basen inte kan förklara kulturen till fullo ('in its entirety'), alltså att överbyggnaden har en viss autonomi i förhållande till basen. Denna autonomi uppkommer av att tidigare kultur påverkar den nuvarande och att människans tankeverksamhet i sig inte är en direkt avspegling (determinerad) av basen. Översatt till genusvetarna så torde det ovanstående betyda att även om det grundläggande mönstret är genus, och detta bestämmer, men inte överbestämmer, våra medvetanden så finns det uttryck som inte kan – till fullo – förklaras av genus. Jag vill inte lägga de orden i munnen på Tjeder, men det är så jag tolkar honom – och det är sympatiskt. Nu är det inte bara genusvetare som kan tänka och analysera axiomatiskt, det finns en hel del marxistiska tänkare som är lika förtjusta att se klassproblematik i allt och proklamera eviga sanningar, trots att det endast behövs en rudimentär kunskap om dialektiken för att veta att den förbjuder sådana proklamationer, då dess studieobjekt är hur verkligheten oavlåtligt förändras och de processer som ligger bakom förändringen. »Tvärtom, Herr Dühring presenterar oss satser vilka han proklamerar som slutliga sanningar i sista instans, vid sidan av vilka varje annan åsikt på förhand är falsk« skriver Engels om Eugen Dühring. Nu menar jag inte att genusvetare presenterar totala system, men jag tror att de precis som mer marxistiskt färgade intellektuella och akademiker riskerar att gå åt det hållet om inte man ställs inför väluppbyggda teorier av annat snitt än det man van vid från sin institution eller avdelning. * Jag vill hävda att alla fyra exempel kan vara problematiska, på grund av att vi i perceptionen tillskriver dem de konnotationer just det Tjeder tar upp, och att avsändarens intentioner måhända är oviktiga. Alltså: att vi uppfattar i stort sett alla bilder genom ett genusraster är problemet. Men det är inget vi ska tjafsa om här, och jag är ingen genusvetare och har antagligen fått det hela om bakfoten.

2006-04-12

Fritänkare OCH folkpartist

"Jag är stolt folkpartist men också en fritänkande individ." Erik Svansbo, folkpartistisk riksdagskandidat

Proletären om "ungdomsavtal"

[…] Men den borgerliga arbetslöshetsstatistiken, som räknar allt som kan röra sig som arbetslöst, till och med de korttidssjukskrivna, ger vi inte mycket för. Här handlar det uteslutande om att svartmåla i syfte att bana väg för den arbetskraftens rättslöshet som är den borgerliga alliansens mål. Den verkliga ungdomsarbetslösheten ligger förmodligen någonstans emellan de 11 och 28 procenten, d.v.s. mellan 51.000 och 147.000 ungdomar i åldersgruppen 16-24 år är helt eller delvis arbetslösa. Detta trots att ungdomar redan nu är utsatta för den diskriminering som de borgerliga ungdomsförbunden försöka trolla fram som lösningen på ungdomsarbetslösheten. För så är det. Olika former av osäkra anställningar har kraftigt ökat i Sverige under de senaste 15 åren. Denna otrygghet drabbar kvinnor i högre utsträckning än män och invandrare i högre utsträckning än infödda svenskar. Men framförallt är det ungdomar som tvingas hanka sig fram i bemanningsföretag och på olika former av otrygga jobb. Alltså. De senaste 15 åren har sett en gradvis ökning av den otrygghet som borgaralliansen framställer som alexanderhugget i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Men trots det har ungdomsarbetslösheten fullkomligt exploderat. Detta faktum förtränger borgarpartiernas broilers i sin strävan att göra arbetet fullkomligt rättslöst i förhållande till kapitalet. Det grundläggande problemet har inte ett skvatt med ”för stor” trygghet eller ”för lite” flexibilitet att göra. Istället handlar det om att utbudet av arbetskraft är för stort i förhållande till efterfrågan. Det kan synas absurt - en produktionsordning som inte förmår ta tillvara den resurs som den mänskliga arbetskraften utgör är slösaktig och barbarisk. Men sådan är nu kapitalismen. Arbetslöshet ger arbetsköparna möjlighet att välja och vraka bland de arbetssökande och möjlighet att sätta press på dem i arbete. Därför älskar kapitalägarna arbetslöshet lika mycket som vi andra hatar den. […]
Proletärens ledare, 11 april 2006

2006-04-10

Vad vill Tönnesson?

Alf Tönnesson är en rik man, tillika förläggare och nasare av diverse produkter (bland annat ägare till Nationalencyklopedin, Fleure de Sante, Bra Böcker och International Masters Publishing – IMP). En på de allra flesta sätt framgångsrik man som till och med har lyckats vända Bra Böckers negativa röda resultatsiffror till positiva, svarta dito. Imponerande. Bra Böcker levde länge bra på sin bokklubb, där det gröna lexikonet var ett starkt försäljningsargument. Tyvärr så gick det inte i längden, det blev för dyrt. Innan Tönnesson kom in och lyckades rekonstruera verksamheten för Bra Böcker så kostade ett bokpaket i bokklubben 600 kr, där hälften av kostnaden var för lexikonet. Alldeles för mycket pengar för den som är intresserad av Bra Böckers utgivning, som riktar sig till de som uppskattar masslitteratur, alltså helt vanligt folk. Vad göra? Dels avknoppa Nationalencyklopedin från Bra Böcker, lägga om bokklubben till den nuvarande konstruktionen, satsa på mer egenutgivet i bokklubben och vad som kanske är viktigast – sakna alla kulturbärande, -byggande och -främjande ambitioner. De böcker som Bra Böcker ska ge ut är "vad folk vill ha". I Svensk Bokhandel nummer 8, 2003 läser vi:
För den som följt Alf Tönnessons karriär, från reklambyrå via arbetet med att marknadsföra Hermods över Hemmets Journal till det första egna företaget IMP så är det ingen överraskning att höra honom prata om vad folk vill ha. Det har varit hans ledstjärna genom hela karriären och det är IMP:s affärsidé – ge folk vad folk vill ha. Vad vill folk ha? Det man köper, kort och gott.
Alf Tönnesson är inte bara ute efter pengarna, kan man tro. Han har satsat över hundra miljoner i det konkursfärdiga Bra Böcker – ett förlag som inte har något kulturellt kapital att skryta med, absolut inte sen NE avknoppades till ett eget bolag. Alf Tönnesson är – tror jag – dels ute efter att bygga sitt imperium (Cydonia Development och IMP) och dels ute efter att tjäna pengar, helst i kombination. Vad Tönnesson antagligen inte är intresserad av är att främja annat än mass- och populärlitteraturen – och det är antagligen därför Bra Böcker har svarta siffror.

2006-04-05

Vilket perspektiv skall kulturen ha?

Kultur. Ett för svenskan inte särskilt märkvärdigt eller stort ord men med många och skiftande innebörder. Vad som avses här är inte det antropologiskt färgade kulturbegreppet, som kan sägas inkludera all mänsklig verksamhet, ej heller den mer ursprungliga betydelsen av odling (som vi fortfarande stöter på i ord som 'kulturlandskap' och 'hydrokultur'). Nej, den kultur som avhandlas här är den kultur som kan beskrivas som medvetet skapande av litterära, dramatiska, visuella och audiella produkter avsedda för konsumtion (i en bred bemärkelse) av andra än producenten. Ett vitt kulturbegrepp, men ändock med sina (luddiga) gränser. I denna kultur så kan man kategorisera och klassificera, väga och mäta och ställa den ena kulturprodukten mot den andra och försöka uppskatta nyttan av den ena eller andra. Nu är detta inte comme-il-faut att göra, produkternas värde sägs vara nivellerat och även om så inte vore fallet så vore det omöjligt att uttala sig om vad som är bra och dåligt verkar vissa mena. Och så är fallet. Ibland – av vissa aspekter av verket. Dock kan man göra bedömningar av verkets kvalitet, och vad som är viktigare – av dess nytta. Vad som behövs är en bra verktygslåda med analysverktyg. Har man en gedigen analytisk förmåga och och teorier som hjälper till att fokusera blicken och göra den skarp så kan man uttala sig om nyttan av en kulturprodukt – från ett bestämt perspektiv. Vilka perspektiv behövs då lyftas in i våra analyser, och vilka verktyg behöver vi? Det är egentligen en omöjlig fråga att besvara, då den också är beroende av vårt perspektiv eller – som det mer riktigt borde heta – vår klasståndpunkt. För vissa grupper är klassperspektivet totalt onödigt i kulturanalysen, den skymmer bara det estetiskt njutbara i verket, det som "den bildade medelklassen" (de halvbildade och halvkulturella mellanskikten alltså) ser som huvudpunkten i kulturprodukten. För arbetarklassen borde det vara viktigt med klassperspektivet, men om man ytligt granskar kulturkonsumtionen så verkar det inte vara fallet. Det är fel. Den vulgärkultur som produceras för folkflertalet är en klasskultur, dock inte en klasskultur som stammar ur egen kulturproduktion utan ur Kulturindustrin, som lever på att göra det alla industrier lever på: masstillverka varor. När arbetarklassens kultur kommer fram ur egen kulturproduktion så är klassperspektivet närvarande i mycket hög utsträckning. Ibland uttalat, ofta inte men likväl så finns det där som en del i den berättelse som berättas. Det finns en mängd exempel, från musiken, litteraturen, bildkonsten – den materiella verkligheten sätter sina spår i kulturen även om vi kämpar emot. För oss som är socialister och intellektuella ligger ett ansvar att hjälpa fram detta perspektiv, och att motverka Kulturindustrin. Nu är detta ett, i detta ekonomiska system, utsiktslöst företag då kulturen är inordnad under samma samhälleliga realiteter som annan mänsklig verksamhet, varesig det gäller bilproduktion eller idrottande. En vinst för vad som kan kallas en arbetarklassens kultur och ett nederlag för kulturindustrin är inte att vänta, men små och stora delsegerar kan vinnas. Dock inte av intellektuella, vi är satta att spela hjälparens roll. Vilket är nog så stort om man tänker efter.