Till frågan om våldet

Utbildningsradions serie "Drömsamhället" har nu även avverkat kommunismen. Ett överlag dåligt program, som väntat. Dock så fanns det mycket intressanta bitar, främst en liten sekvens när Kalle Larsson (v), som tydligen själv betitlar sig kommunist, på en direkt fråga säger att han inte tror på våld i samband med kommunismen. I ett har han rätt, under kommunismen (Marx högre stadie) så kommer den organiserade våldsmakten i arbetarklassens tjänst inte behövas, då klasserna är upplösta, non-existenta. Vad gäller socialismen (Marx lägre stadie) så har KL fel – definitionsmässigt. Då det under socialismen existerar en arbetarstat – arbetarklassens organiserade våldsmakt – så måste man vara FÖR våldsmakten under socialismen. Man kan hoppas att det inte behöver bli blodigt, men våldsmakten måste finnas där, om man inte tror på kapitalismens omedelbara överslag i kommunism – det klass- och statslösa samhället. Kalle Larsson har dock efter programmet på sin blogg förklarat sig vara positiv till viss befrielsekamp. Det är gott. Hoppas att han också vill förklara sig positiv till arbetarstaten.

Vad är post scriptum?

En person kom in på min sida från Google-sökningen 'vad är post scriptum'. I och med att jag inte skrivit något om det så var personen antagligen lika undrande när den lämnade min sida som när den kom. Men, om du kommer tillbaka så har du här svaret: post scriptum (eller mer riktigt på svenska – postskriptum) är latin och betyder 'efter skriften'. Ofta används förkortningen P. S. eller PS. och i regel så finner man ett post scriptum i brev men det kan även förekomma i andra skrifter, särskilt om de är hållna i en personlig ton.

Social konstruktion av Förintelsen?

Ian Hackings Social konstruktiuon av vad? är en läsvärd bok för den som är sysselsatt med humanvetenskaperna. Boken tar upp, förklarar och argumenterar för och emot 'social konstruktion' på ett synnerligen balaserat sätt. Hacking visar på ett övertygande sätt att det är idén om ett fenomen eller objekt som oftast avses vara socialt konstruerat ('idén' bör läsas som kategori eller begrepp här). [1] Ett exempel på hur man har argumenterat mot 'social konstruktion' och relativism rör Förintelsen. Om man accepterar relativismen så måste vi acceptera Förintelse-förnekare. Hacking skriver att "[n]ästa steg i den ökända serien av förnekelser av Förintelsen skulle kunna vara en bok med titeln Den sociala konstruktionen av Förintelsen" [2]. Här behandlar Hacking Förintelsen (som konsekvent skrivs med ett versalt f) som ett objekt, och inte idén om ett objekt, och således skulle Den sociala konstruktionen av Förintelsen som verk vara historierevisionistiskt och förnekande av den nazistiska förintelsen av judar och andra. Det är ett antagande som blir mycket spännande när man ställer det mot en bok som rent faktiskt behandlar Förintelsen (med versalt f) som en social (eller rättare sagt ideologisk) konstruktion – Förintelseindustrin [3]. I Norman Finkelsteins, till omfånget lilla, bok Förintelseindustrin förnekas inte förintelsen en enda gång, men Förintelsen (idén – så som den förs fram av vissa organisationer och personer) utsätts för skoningslös kritik. Förintelsen (den med versalt f) visas fram som den ideologiska konstruktion som den är. Finkelstein skriver att han hävdar att "»Förintelsen« är en ideologiskt färgad framställning av den naziztiska förintelsen" [4]. Finkelsteins grepp är bra, för vi måste kunna dikutera de myter [5] som finns kring den nazistiska förintelsen och hur dessa används ideologiskt. Skall detta göras så är Förintelsen (på engelska The Holocaust) ett bra begrepp, för den frammanar alla de mytiska bilder vi bär med oss. Finkelstein skriver alltså den bok som Hacking menar skulle vara förintelseförnekande, utan att lämna minsta tvivel om att den nazistiska förintelsen verkligen ägt rum (och utan att nämna 'social konstruktion'), ett år efter att Hackings bok skrivits. Hacking hade fel i sak, Förintelsen kan granskas som en konstruktion. [1] Hacking, Ian Social konstruktion av vad? Thales: Stockholm, 2000, s. 14–52. [2] Hacking, s. 17. [3] Finkelstein, Norman G. Förintelseindustrin – exploateringen av nazismens offer. Ordfront: Stockholm, 2001. [4] Finkelstein, s. 13. [5] Med myter avses inte lögn eller propaganda, utan de sätt som vi oreflekterat och obelagt tänker och pratar om händelser som vi tillskriver stor vikt.

Ny länk

Med viss tvekan så har jag bestämt mig för att hädanefter även länka till Flamman, vänsterpartiets inofficiella organ, eller "vänsterns tidning" som de kallas (främst av sig själva). Ni ska inte ta min länkning som ett politiskt stöd till tidningen, utan jag länkar för att 1) vänstertidningar, även reformistiska som Flamman, finns det mycket få av och 2) ibland så hittar man läsvärda artiklar där.

Excerpt: Stalin, "Tal till de utländska gästerna vid SUKP(b)s 19:e kongress"

Tidigare tillät sig bourgeoisien att spela liberal, den försvarade de borgerligt-demokratiska friheterna och gjorde sig därmed populär hos folket. Nu finns inte ett spår kvar av liberalismen. Nu existerar inte längre den sk personlighetens frihet - personlighetens rättigheter erkännes nu endast för dem som har kapital, och alla övriga medborgare betraktas som mänskligt råmaterial, som bara duger till att exploateras. Principen om människornas och nationernas likaberättigande har trampats under fötterna, den har ersatts med principen om fullständiga rättigheter för den exploaterande minoriteten, och rättslöshet för den exploaterade majoriteten av medborgarna. De borgerligt-demokratiska friheternas fana har kastats överbord. Jag tror att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill samla folkets majoritet kring er. Det finns ingen annan som kan höja den. Tidigare betraktades bourgeoisien som nationens överhuvud, den försvarade nationens rättigheter och oavhängighet och satte dem 'över allt annat'. Nu finns inte ett spår av 'den nationella principen'. Nu säljer bourgeoisien nationens rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja den. Utdraget är hämtat från Carlsson, Anders [www] "EU-kedjan bryts vid dess svagaste länk", www.kommunstiskapartiet.org, 2006-02-21.

Folkhälsoinstitutet har inte stoppat öltävling

Vissa bloggare, med politiska poster, lyckas inte läsa innantill i en promemoria från Statens folkhälsoinstitut. Bloggarna är ungmoderaten Johan Forssell samt folkpartisten och politiska sekreteraren Johan Ingerö. De båda (Ingerö med Erixon) hävdar att Folkhälsoinstitutet skulle ha stoppat SM i hemmabryggning. Det är helt fel. FHI har på inkommen fråga från alkoholhandläggare, såsom varandes tillsynsmyndighet, yttrat sig om rättsläget kring arrangemanget i fråga, och har kommit fram till att med gällande lagstiftning så går det inte att avhålla i den form som det nu har. I slutet av PM:en kan man dock läsa: "Det sagda torde inte behöva tolkas så snävt att en hembryggare inte skulle kunna tillhandahålla starköl till en liten krets av smakdomare för bedömning och jämförelse med andra med samma hobby. Även i sådant fall måste dock förtärings- och förvaringsförbuden iakttas." Alltså: Håll SM, men inte under de former som ni har det nu, då det i nuläget är att betrakta som alkoholservering. Forssells kommentar "Vuxna människor som vill träffas för att tillsammans producera och provsmaka lite öl, är det verkligen någonting som ska förbjudas?" är alltså oförståelig, om man ser till vad FHI faktiskt skriver. Antagligen har Forssell inte bemödat sig med att läsa de knappt fyra sidorna, och detsamma gäller antagligen Ingerö.

Vad med marxismen?

I den marxistiska rörelsen – i Sverige såväl som i utlandet – finns det strömmningar som vill "gå tillbaka till Marx". Gå till källorna, skulle man kunna tänka sig att det betyder, men det är fel. Man vill gå till Marx för att se vad han "egentligen" skrev, för att kunna använda Marx mot de som har "vantolkat" honom. Eller så gör man det för att se vad Marx ville med socialismen. De båda syftena är helt legitima, men sätter ljuset på en fråga som rör marxismens kärna: om marxismen är vetenskaplig ("Origins of Societies", kanske Engels skulle ha sagt) varför är det då så att Marx får spela rollen som överstepräst? Om vi fortsätter parallellen med Darwin så ser vi att det är helt och fullt möjligt att skriva om evolutionen och dess mekanismer utan att referera Darwin. Så är inte fallet med marxismen. Som sagt, det är inte fel att läsa Marx – eller Lenin för den delen – jag gör det själv. Men något är fel när man inte lyckas frigöra sig från ovannämnda som överdomare, där man kan kontrollera om den ena eller andra tanken är rätt. Vad som borde vara överdomare (och detta är egentligen elementa för varje marxist) är verkligheten. Den grå och tråkiga, eller färgglada, roliga verkligheten. Engels menade att Marx hade dragit upp linjerna för samhällets utveckling, och det var detaljstudier som återstod. Jag är böjd att hålla med, men med ett varningens finger. Vi får inte vila på våra lagrar, då det sätter oss i en situation där vi riskerar att syssla med ideologi istället för med den konkreta analysen av den konkreta situationen. I denna konkreta analys har vi chansen att förutom att lära oss något om samhället även att testa våra teorier, omforma det som inte stämmer överrens med våra observationer. I detta arbete borde det, om processen fungerar, ackumuleras en mängd kunskap och en vidare utvecklad teori. Ser vi då detta? Ja, till viss del. Dock så ser vi lika ofta ett desperat famlande efter den ena eler andra meningen hos Marx, för att rättfärdiga vad vi sett och observerat. I stället för att utveckla teorin så vecklar vi in oss i Marx ord. Ord som ofta är sanna, ibland inte.

Redaktör med press

Jag skrev tidigare om att bloggen kanske låter oss publicera lite för lätt. Att tankar inte får tid att ta sin logiska konsekvens, att de inte tillåts utsträcka sig i tid och rum. Det är tankar som är giltiga, tror jag, och vad som är mer besvärande är att de har bäring även på den "riktiga" texten, den som finns i böcker och tidskrifter. När en antologi skall sammanställas så är det vissa riktlinjer som behöver ställas upp. Omfånget på antologin i sig, omfånget på de enskilda essäerna och artiklarna, stilnivå et cetera. Allt detta ska redaktören sedan kommunicera till författarna (om det rör sig om nyskrivet material). Ofta tar antologiserandet sin tid, författare och redaktörer hinner tänka – kommunicera – och ändringar är möjliga. I andra fall har man inte tid nog, och tvingas till att godta det som kanske inte riktigt är färdigt. I det senare fallet så riskerar man att få bloggposter som innehåll i antologin – om ni godtar termen bloggpost för den halvsmälta, snabbpublicerade texten. I den antologi som jag nu är satt som en av två redaktörer för är det dock än värre – alla de essäer som skall ingå är skrivna av magisterstudenter (samtidigt som de skriver sin magisteruppsats) och alla texter måste vara skrivna av dessa magisterstudenter. Visst tillåts vi att utöva ett fullt redaktörskap, vi får refusera, be om ändringar, strykningar, utvidningar. Men vi är satta att välja inom ett ytterst begränsat antal essäer (c:a 35 st.) med omfånget 6 000–8 000 tecken. Inte kan vi heller välja efter en speciell tematik, då det rör sig om essäer från i stort sett hela det samhälls- och kulturvetenskapliga området. Para detta med olidligt lite tid, någon från författarnas deadline till tryck, så blir det uppenbart att antologin riskerar att fyllas med det halvsmälta tankarnas inte så underbara soppa. Hårt arbete kommer att krävas och rädda mitt goda namn från vanära, men det är omständigheter som jag inte vill jobba under egentligen.

Vad är en kultursida till för?

Pilger får naturligtvis ha vilka åsikter han vill, och det får Aftonbladet också. Vad man kan opponera sig mot som läsare är hur i all världen detta politiska ordbajs har hamnat på kultursidan. Jag trodde att kultur handlade om något helt annat.

Ovanstående är ett citat från Israels hejaklacks blogg, al-hamatzav.org. Utan att förhåna skribenten så tar jag tillfället i akt att fundera kring kultursidornas uppdrag. Det mest uppenbara är väl att förse den tidningsköpande- och läsande allmänheten med artiklar om kultur i den snäva bemärkelsen: konst, scenkonst, litteratur, filmkonst et cetera. Detta med hjälp av kunniga kritiker som i sina artiklar analyserar och kritiserar – i en neutral bemärkelse – verk av det ena eller andra slaget. Vidare så bör kultursidan skriva om kulturens förutsättningar: kulturpolitik och -filosofi. Vid detta kan man stoppa och tycka att det är bra – längre än så ska kultursidan inte sträcka sig – det kan uppstå ljumma debatter mellan de olika kultursidorna i dessa frågor. Nu är dock uppdraget bredare än så, både från ägare, redaktörer och läsare. På kultursidorna vill man även se artiklar och essäer som ger bakgrund och sätter händelser i ett sammanhang. Ofta är det från ett om inte vänster- så i alla fall pseudovänsterperspektiv. Kultursidorna ingår i tidningarnas opinionsbildande/-drivande delar (ledarsidor, debattsidor et cetera) och skall verka för att skapa debatt och väcka tankar både med sina kulturartiklar och med sina mer världsliga artiklar och essäer. Kultursidan är ofta politiserad, men inte som ledarsidor partipolitiserad. Att kulturen är politisk i sitt väsen – som jag anser – håller inte alla med om, men att kultursidorna är det råder en bred konsensus om. Nu är detta läget, och man kan tycka att det borde vara annorlunda. Frågan är dock om det går att driva en kulturjournalistik som inte hemfaller åt konsumentupplysning (något som ökat på våra tidningars kultursidor) och snabbrecensioner som på nöjessidorna. För att begripliggöra kulturen så måste den placeras i ett sammanhang, och då är vi ofrånkomligt inne på ett politiskt område. För att se världen, måste vi ha en världsåskådning. Denna kan vara genomtänkt och uttalad, eller omedveten och outsagd. Vad vi oftast ser på kultursidorna är det senare, vilket gör att vi som läsare kan ta ställning till det som framförs på ett rakt och rättframt sätt. Är det däremot outsagt vilken världsåskådning som ligger till grund för det som framförs krävs ett mycket noggrannare studium av vad som verkligen sägs. Nyhetsartiklar är det schablonmässiga exemplet, men vi finner sådana texter även på ledarsidor, ofta på debattsidor och även på kultursidorna. Så är alltså min syn på kultursidans uppdrag och roll, och jag uppskattar att läsa dem – även i landsortspress. Dock är jag inte alldeles nöjd med hur det ser ut, det kan bli bättre – mer genomtänkt och uttalat vilket perspektiv man har, mer essäer, mer djuplodande. Att motsatsen inträffar är antagligen det mest troliga, men då kommer slaskblaskor som DN, SvD, GP, Aftonbladet, Expressen och så vidare tappa än mer i intellektuell hederlighet. Vi får hoppas att ägare och redaktörer förstår det.

Lukas Bonniers död och kapitalismens moral

Lukas Bonnier har avlidit vid den respektabla åldern av 83 år. Albert Bonnier kallar honom modig publicist, andra kallar honom kolportör av snusk. Nåja, jag är inte moralist och jag vet hur kulturindustrin fungerar: allt för pengar. (Läs förövrigt Kulturella fårors text på ämnet.) I den snabbt producerade runan* över den avdöde Bonnier i Dagens Nyheter kan vi dock hitta ett mycket talande exempel på moralen och pengabegäret hos Bonnier**.

När Fria Proteatern gjorde sin scenkarikatyr av Lucke Bonnier i Typerna och draken var det Fib-Aktuellt som stod i skottgluggen. Hela Bonnier-imperiet sades vila på nakna småflickors fasta stjärt. Ekonomiskt var Fib-Aktuellt viktig under en period, säger Mats Larsson. Som kulturtidskrift nådde den knappt 100.000 i upplaga, men med nakna flickor rusade upplagan upp till 250.000. Alla ville avvara den, och blev närmast lättade när luften gick ur marknaden och Bonniers kunde göra sig av med den, säger Mats Larsson.

Så länge som det säljer, säljer vi det – även om det är skit och perversion!*** * Möjligtvis hade de en runa liggande, men i vilket fall lär vi se fler hyllningar till husse i DN. ** Jag menar inte att familjen Bonnier dyrkar pengarna mer än några andra kapitalister, så när jag säger att Bonnier dyrkar pengar så är det inte en antisemitisk schablon, utan en antikapitalistisk dito som är lika applicerbar på judiska, muslimska, hinduiska, kristna, buddhistiska, ateistiska och alla andra slags kapitalister. *** Med detta menas inte att allt som klassificeras som pornografi är perverst, men familjen Bonnier och Bonnierföretagen tyckte tydligen att Fib-Aktuellt var smuts.

Något slags bloggkedjebrev!

Tobias Lindberg har utmanat mig, eller taggat mig, som han skriver. Man ska lista fyra saker i olika kategorier. Four jobs I’ve had in my life Fastighetsskötare Lagerarbetare Finmekanisk montör Livsmedelsarbetare Four movies I can watch over and over Life of Brian (sen tog det slut) Four places I have lived Skepplanda Lindholmen Kortedala Norrköping Four TV shows I love to watch CSI (alla olika) Simpsons Family Guy Vetenskapsmagasinet Four places I have been on vacation Danmark Tyskland Grekland Holland Four websites I visit daily dn.se arbejderen.dk intressant.se aftonbladet.se/kultur Four of my favorite foods Pannbiffar med bacon i och potatismos med parmesanost i Spaghetti med oliv- och tomatsås Spaghetti och köttfärssås Köttbullar i sås och potatis Four places I would rather be right now I sängen Kuba (värme och rom) Fotö I min nyinköpta lägenhet Four bloggers I am tagging Kulturella fåror Jenny Westerstrand Olydig Galateas livsirritationer

Lästips: Gahrton om Bachner

Läs artikeln "Vad är antisemitism?" (pdf) av Per Gahrton, publicerad i FiB/K nummer 3-2000.

Tolkningar – anything goes?

En av mina favoritbloggare, doktoranden i juridik Jenny Westerstrand drar än en gång i strid för rätten att tolka lite som man vill.

För mig var det därför en svart dag som jag inte kan komma över när dekanus Berit Hagekull uttryckte sig om granskningen av Lundgrens forskning på den pressträff universitetet ordnade genom att säga "Vi tvivlar inte på att intervjumaterialet finns, men eftersom vi inte haft tillgång till det i sin helhet har vi inte kunnat kontrollera Lundgrens tolkningar". Detta är för mig fundamentalism med sanningen som opak, stum och dödligt auktoritär lans mot den fria tanken och det demokratiska meningsutbytet.

Måhända håller sig Westerstrand med andra standarder än vad jag gör (detta är understatement, som det ibland kallas) men även om våra kunskapsteoretiska böjelser skiljer sig åt så finner jag det svårt att tro att denna bevisligen klipska (hon doktorerar ju!) människa verkligen menar det hon säger – men jag tar henne på orden. Tydligen så är alla tolkningar lika valida. Det är en ståndpunkt som jag finner svår att förlika mig med, och jag hävdar å det bestämdaste att vissa tolkningar är bättre och sannare än andra. Vilka dessa är, är ibland knepigt att avgöra – och ibland så lätt, så lätt! Vill ni kontrollera min tolkning så går det bra att göra det mot källmaterialet. Resten av JWs bloggpost handlar till delar om att Christer Sturmark är positivist, vilket jag ställer mig frågande till. En mer utdöd filosofisk skola är svår att hitta. Han kan måhända vara materialist, realist et cetera och kanske kunskapsteoretiskt kritisk rationalist (Popper är ju ofta mycket populär hos så kallade vetenskapstroende), men just positivist? Fast jag har mina aningar om att JW använder positivist i en mycket bred mening. Oklart dock riktigt i vilken mening och vilken bredd.

Lämna ideologierna

Den debatt som har förts i det som kallas bloggosfären* om ideologier (liberalism och det som slarvigt kallas kommunism) är dödfödd. Ideologier är dels immuniserade mot kritik** – vare sig det är rättfärdig eller orättfärdig - dels är ideologier blott och enbart tankesystem. Vad vi behöver diskutera är alltså inte den ena eller andra ideologins förträfflighet alternativt förskräcklighet, utan det som ska diskuteras är hur världen faktiskt fungerar. Faktiskt som i verkligen. För att klara av detta behöver vi självklart hjälp för att hitta rätt ställen att titta på, men de resultat som våra studier ger måste vara intersubjektiva och förståeliga – de får inte brista i koherens och konsistens, eller stringens. Nu är det högt ställda krav, jag vet. Men jag gillar att ställa höga krav, i vilket fall på dem av oss som undersöker verkligheten. Vad är då verkligheten? Det är allt som sker och är (i god marxistisk tradition så är de begreppen för mig oupplösligt förenade). Detta oberoende om vi känner till att något händer eller är, oberoende om vi kan komma fram till "slutgiltiga sanningar i sista instans" för att låna av Engels (som lånar av Dühring). Att vi skulle kunna producera några sådana sanningar är ett förfelad förhoppning som är bäst att ge upp, tyvärr. För det är en lockande tanke att vi skulle kunna veta exakt allt. Möjligtvis kan vi göra det på begränsade utsnitt av verkligheten, men då måste vi ta en stillbild, frysa tiden. Då missar vi ju det som sker, och med det en viktig aspekt av verkligheten. Vi får således nöja oss med provisoriska sanningar, och lämna det absoluta åt ideologer och präster. * Den totala mängden bloggar och de kopplingar som finns mellan dem alt. det samtal som förs i och mellan bloggar. ** Det är en generalisering, men en ganska god sådan.

Sanningen som diktator?

Doktoranden i juridik Jenny Westerstrand ondgör sig i en liten text över kravet på belägg och sanningsdikatur, med hjälp av Linda Skugge. Hennes text har rubriken "I framtiden, endast Sanning". Det versala s:et skall nog ses som en kritik av den moderna, sanningssökande 'stora berättelsen' som vissa anser kränker människors rätt att tycka vad fan de vill (vilket den ju inte gör, den gör det bara svårare att hävda att något är sant – för kriterierna är såpass högt ställda). Nåväl, Westerstrand skriver antagligen mest för att dra undan professor Eva Lundgren från kritik för bristande empiri, men det är en ganska tråkig diskussion, dethela har redan innan fuskutredningen debatterats inomvetenskapligt. Vad som är mer intressant är Westerstrands resonemang kring sanning i humaniora och litteratur. Att Westerstrand inte vill erkänna att någon sådan kan förekomma är givit, men är det rimligt? "Skönlitteratur och forskning har givetvis mycket skilda existensvillkor, men gemensamt för den humanistiska, teologiska och delar av den samhällsvetenskapliga forskningen och litteraturen är att de sysslar med tolkande verksamhet (det gör ju all vetenskap i någon mening, men här är det just tolkingar som står i centrum), på ett sätt som gör beläggkraven helt hinsides. Och läskiga." Man kan undra vad det är JW menar med belägg. Läser jag en diskurspsykologisk text, så vill jag ha belägg för de slutsatser som dras; ja till och med för slutsatsen att inga slutsatser kan dras. Vidare gör JW ett obelagt påstående om att humaniora är det samma som tolkande vetenskap. Riktigt så enkelt är det inte, man kan bedriva en kulturvetenskaplig forskning som är förklarande (se Marx! vill man ropa högt) vilket mitt lilla (och för mig nya) specialområde litteratursociologin i mångt sysslar med. Nu är ju Westerstrands område juridiken (där allt faktiskt är förhandling och tolkning), men jag är intresserad av att veta hur hon nådde fram till slutsatsen att humanioran är tolkande (uteslutande tolkande, samhällsvetenskapen nämner ju hon som delvis tolkande). Mitt område är inte vetenskapsfilosofin á priori, men som marxist som håller på med just kulturvetenskap så undrar man om kulturvetenskapen och dess förutsättningar (filosofiska och teoretiska likväl som praktiska) enbart ses med postmoderna ögon idag. "Det är förstås ap-diktatoriskt att kräva av en roman att den ska vara sann, men det finns politiska system i vår nära historia som har förkastat andra skildringar än 'de sanna' i konsternas värd [sic]." Vad det då gäller litteraturen (eller Litteraturen) så måste den vara sann, kanske inte i formell mening, att det som har hänt i verkligheten händer även i boken, men den måste vara mänskligt sann: karaktärer och händelser i boken är sanna som exempel och sanna i berättelsen. Detta är ju som sagt inte sanning i formell bemärkelse (Cornforths tes om att sanning är det som korresponderar med verkligheten, och att det är en glidande skala) men är ett krav man bör ställa på litteraturen (och absolut på Litteraturen) om den ska ha något att säga oss. För läsning sker ju inte enbart av rekreationsskäl, utan även för att vi vill vinna insikt och kunskap om samhället och människan. Och den kunskap som inte är sann, är ju bara en tro. Post scriptum: Självklart menar jag med sanning inte en sanning i sista instans, utan nöjer mig med Cornforths lilla korrespondensteori och är medveten om att det är mycket svårt att hävda att vi känner till hela sanningen i de flesta frågor, mindre fakticiteter möjligtvis undantagna.

Vänsterdemokraterna

"Det vore oerhört enkelt att avfärda Vänsterdemokraterna som ytterligare ett parti bland andra från en splittrad och sönderfallande vänster. Men det vore inte en korrekt analys. Partiet är något så unikt som ett vänsterparti med både hjärna och förankring i verkligheten. Således är partiet för både marknadsekonomi och EU."

Ledare i Norrköpings Tidningar 4 feburai 2006

Det nya partiet vänsterdemokraterna är till namnet ett vänsterparti, och bland kadern verkar det finnas gamla "förnyare" från vänsterpartiet, med Margó Ingvardsson som den mest namnkunnige. Frågan är dock om det är ett vänsterparti som Ingvardsson förestår. Något socialistiskt parti är det ju uppenbart inte. I vänsterdemokraternas partiprogram läser vi "att det marknadsekonomiska systemet, byggt på olika ägandeformer, är det ekonomiska system som i vårt samhälle, i vår tid, fungerat bäst." Alltså ingen socialism. Men vänsterdemokraterna ser en hel radda problem med hur samhället ser ut: kvinnor, handikappade, och invandrare diskrimineras, USA agerar i motsättning till folkens intressen (genom att kriga och vara allmänt arroganta) och så vidare. I stället för allt detta dåliga vill man se social tillväxt och gemenskap. Alltså ganska allmänna socialliberala åsikter. Är de då vänster? Svaret varierar utefter hur man definierar vänster kontra höger. För marxisten så brukar egendomsfrågan, ägandet, vara det avgörande: är man för eller emot samhälligt ägande av det samhälleliga nyttigheterna? Har svarar alltså vänsterdemokraterna att de är emot det samhälleliga ägandet. Dessutom är man för ett imperiebyggande, i form av Europeiska Unionen (i förlängningen Europas Förenta Stater – en paroll som redan Lenin dömde ut). Alltså inget vänsterparti ur en marxistisk synvinkel. Men demokrater är de alldeles säkert.

Hans C. Pettersson polisanmäld

Hans C. Pettersson, kristdemokrat i Malmö och vice ordförande i Civilförsvarsförbundet, har blivit polisanmäld för förtal och anmäld till Datainspektionen för brott mot PUL. Detta på grund av att Pettersson hängt ut bloggaren Jinge (www.jinge.se) på sin blogg "Jihad i Malmö"*. Petterssons tilltag är helt och fullt värt att förkastas, och vi får hoppas att Kristdemokraterna och Civilförsvarsförbundet agerar mot Pettersson. Läs mer om det hos anmälaren, Jinge. Hur har bloggaren fått tag på mitt hemliga nummer Bloggaren bakom "Jihad i Malmö" anmäld till Polis och DI * Jag väljer att inte länka till Pettersson, då jag inte vill hjälpa honom att sprida det som han skriver om Jinge

Nationalekonom försöker sig på språkvetenskap, misslyckas

Marian Radetzki, inte professor i ett ämne som har med språk att göra, föreslår att svenskan ska ges upp till förmån för engelskan. Förutom att det rent praktiskt knappast är genomförbart så får det en att undra över Radetzkis mentala kapacitet och historiska kunskaper: Skulle vi gett upp svenskan för tyskan? För franskan? Och ska vi, när det är säg kinesiskan som dominerar, ge upp den antagna engelskan? Att Radetzki är ute och cyklar kanske ha att göra med att nationalekonomer allt som oftast ägnar sig åt hitte-på övningar.

Kulturella fåror

Min kamrat på Kulturella fåror har meddelat att han kommer att bli mer aktiv i sitt kultur- och politikskriveri. Han sätter ingång storstilat med två nya texter, daterade igår. Läs dem, Anti Lump Aktion och Den böjda nackens tidsålder, för det är ingen tom tunna som bullrar i den kulturella myllan.

Anti Lump Aktion För att nyansera och förfina bilden av en dammig akademiker med hjärtat åt vänster så måste jag visa upp vilken konsumerande och god människa jag är. Detta är speciellt riktat till de som tror att "vänster" är lika med ché-kitsch, tovigt hår och lump. Det hela mynnar ur en debatt som blossade upp hos min vän och kollegas blogg Vetenskap och Socialism (VoS), Överklass i vardande, där bland andra den så kallade Studiomannen upprörs över den snabba klassanalys som VoS gör av fenomenet kring en "glamourblogg" han snubblat över. Den böjda nackens tidsålder Vi lever i en förunderlig tid. En tid av böjda nackar, kappor som fladdrar fritt för vinden och en tid av intellektuell flathet. Sällan har en nation i Europa haft så många ohederliga intellektuella som inte kan yttra sig utan att först ha kollat upp om yttrandet kan tänkas bryta mot morgontidningarnas agenda för dagen. De intellektuella lyser allt som oftast med sin frånvaro, om de inte tillhör etablisemanget eller möjligen önskar deltaga i kramkalaset och ryggdunkandet på maktens villkor. För visst är det skönare att vara inne i värmen, än att stå och stampa liv i sina stelfrusna tår ute i kylan?